fordringar att så de ungerske och polske flyktingarne utlemnade. Det ministeriella bladet Glohe yttrar sig allaredan om det ministerråd, som i anledning af denna angelägenhet skulle hållas i London den 2:dre dennes, på följande sätt: Vi kunna lika litet som våra läsare i förväg känna resultaterne af det ministerråd, som skall hållas i dag; men vi yttra med tillförsigt, att brittiska ministrarne icke beböfva tvifla på brittiska nationens understöd till den bestämdaste hållning, som kan antagas emot en så öfvermodig fordran, hvilken hånar hela det civiliserade Europas lagar. Från Kirkwall berättas, att på ett danskt fartyg dit ankommit kaptenen å en i Davidssundet förolyckad engelsk Grönlandsfarare, som innehar en af Esquimoerne funnen, till engelska amiralitetet adresserad butelj med handlingar, som härröra från Sir John Franklin, chefen för den saknade Nordpolsexpeditionen. Papperens innehåll är ännu obekant. TURKIET. Följande äro de närmare omständigheterne vid de förhandlingar, som egt rum emellan Porten och österrikiska och ryska gesandterne beträffande de ungerske och polske sflyktingarnes utlefverering: Wienerkabinettet hade i en enkom för ändamålet inlemnad not grundat sin begäran att få flyktingarne utlemnade på 18:de artikeln i den emellan Österrike och Porten den 18 Sept. 1739 i Belgrad afslutade traktat, i hvilken de begge staterna ömsesidigt förpligta sig att icke lemna hvarandras rebelliska undersåter någon tillflyktsort (om någon utlefverering är alls icke fråga); dessutom hade österrikiska gesandten åberopat sig på den, enligt hans förmenande, af folkrätten sanktionerade utlefvereringsgrundsatsen. Porten stod i begrepp att gifva ett afböjande svar på den österrikiska noten, då furst Radziwill inträffade med en egenhändig skrifvelse från crar Nikolaus till sultanen, hvari fordrades de i Widdin befintlige flyktige polackarnes utlefverering under hotelse af en brytning med Porten. Alla medel sattes i rörelse, för att skrämma sultanen och hans ministrar och förmå dem till eftergifvenhet. Den 4 Sept. hade österrikiska sändebudet, den 6 Sept. furst Radziwill jemte hr Titow hos sultanen en lång audiens, som dock blef utan resultat. Sultanen åhörde med största lugn hvad gesandterne hade att andraga och förklarade slutligen, att han måste rådgöra med sina ministrar. Ministerrådet egde rum den 11 Sept. och fattades deri det nästan enstämmiga beslutet, att tillbakavisa Österrikes och Rysslands fordringar, enär de hvarken stodo i harmoni med traktater, folkrätt eller århundradets seder. Detta beslut meddelades den 12 österrikiska och ryska beskickningens tolkar och hr Titow inlemnade den 16 Sept. ett ultimatum, i hvilket han förklarade, att han skulle afbryta de diplomatiska förbindelserna, om Porten icke gåfve efter. Man förelade då Frankrikes och Englands gesandter en hop spörsmål, hvilka dessa gemensamt besvarat och förklarat, att Ryssland och Österrike alldeles icke hade någon traktatsenlig rätt att fordra slyktingarnes utlefverering, och att Turkiet således borde tillbakavisa dessa fordringar. De begge nämnde gesandterne, som icke hade några officiella instruktioner från sin regering att garantera Turkiet sina regeringars beväpnade understöd i händelse af ett krig med Österrike och Ryssland, garanterade imellertid Frankrikes och Englands ifriga bemedling för att på diplomatisk väg bilägga de stridigheter, som genom Turkiets vägran kunde uppstå emellan Ryssland och Österrike å ena och Turkiet å den andra sidan. Derefter trädde natten emellan den 16 och 17 Sept. ministerrådet under sultanens presidium ånyo tillsammans i Begler-Beys palats. Man beslöt enstämmigt att vidblifva sitt förra beslut. Sultanen tog sjelf till ordet och hans tal bar prägeln af den högsta patriotism och den ädlaste ridderlighet. En not tillställdes Frankrikes och Englands representanter, hvari utvecklades Portens handlingssätt, och tillika beslutades, att sända en gesandt till czaren med sultanens svar på hans handbref. bertill utsågs Fuad Effendi, som