af menniskor. Jag bad nu på nytt under tårar om vin till en döendes vederqvickelse. Haf förbarmande! ropade jag förtviflad, haf förbarmande med min olyckliga mor!Med o ensklig bårdhet nekade mig värden vinet, om jag icke kunde betala det; han hade ju redan gifvit tiggerskan nog! Man begär icke allmosor på det sättet sade han, dessutom är ni ung, det felas er icke krafter; det har ni bevisat just på mig; ni bör arbeta; då skall det icke fattas er medel att skydda er mor från brist. Uppfylld af blygsel, ångest och raseri, lemnade jag rummet, störtade framåt byn och tiggde der hvad som blef mig vägradt på krogen. De känslor, som målade sig i mina ögon, jemte det förvånande sätt, hvarpå jag företog mig det ovana göromålet, injagade skräck, i stället för att väcka medlidande: öfverallt tillslöt man dörrarne för mig. Min återväg förde mig förbi krogen. Gästerna hade samlat sig utanför dörren. Hä dål skrek en, under det han svängde en tom butelj i luften, herrn har låtit sin börs ligga hemma. En högljudd skrattsalfva följde på detta nedriga skämt. Min mors tillstånd hade förvärrat sig under min frånvaro. Vid min återkomst till kojan, fann jag den sjuka så svag, att hon blott kunde fram