ringens till nästa riksdag hvilande representationsförslag, hvars hufvudsakliga brister äro för vål kända, för att här behöfva upprepas. Likväl kan jag icke alldeles förbigå, hvad som mest väcker förvåning, att det velat taga bildning och förmögenhet i försvar och tillerkänna dessa företräden och rättigheter, förnärmande för andra samhällsklassers menniskooch medborgarvärde. Hvad bildningen först angår, så må dervid anmärkas, att likasom bland himlakropparna den, som i klarhet och glans öfverträffar de andra, företrådesvis tillvinner sig vår uppmärksamhet, så kan det ej annat vara, i fråga om val till riksdagsman, än att den samhällsmedlem företrädesvis skall blifva bemärkt och tillvinna sig allmänt förtroende, hvilken med sann upplysning förenar en ädel karakter, en karakter, som i allmänt bästa söker sitt eget bästa. Sann upplysning och ädel karakter, se der de enda egenskaper, som utan alla lagbestämmelser göra oss både valberättigade och valbara, och dem det oförderfvade, sedligt religiösa sinnet bland de lägre, lika väl som bland de högre folkklasserna utan påpekning urskiljer. Den högre förmögenheten är ej heller i behof af något särskilt lagens hägn eller någon särskild genom lag bestämd företrädesrätt, så vida man kan antaga, att det ligger i hvars och ens sträfvande att förvärfva, och likaledes att hvar och en för våldets angrepp vill hafva det förvärfvade betryggadt, ehvad det är litet eller mycket, ty hvar och en håller sitt kärt sefter det värde han sätter derpå. Och i detta fall, huru är icke den mindre bemedlades ringa bohag för honom lika dyrbart, som nånsin det största jordområde m. m. för den rike possessionaten. Erkännandet af allmänt menniskovärde och allmän menniskorätt är dessutom det enda, som kan ingifva hos hvar och en aktning för sig sjelf och sporra honom att för utvecklingen af sina gudomliga anlag följa christendomens höga anvisning oah med detsamma göra honom till en värdig medlem af samhället. Blott så skall det blifva oss möjligt att förekomma passionernas välde och vilda utbrott, blott så blifva vi i stånd att verka på och genom hvarandra till allmänt bästa, att bevisa oss såsom lemmar i samma andeliga kropp, hvars hufvud Christus är. Hvad lagstiftningen särskildt angår, så fordra de nya utvecklingarne i tidens lynne äfven nya utvecklingar af lagens beskaffenhet. Detta innebär ingenting annat än en på lagen gjord tilllämpning af grundsatsen om tidens ständiga gång. Men gäller detta om lag i allmänhet, så måste det äfven gälla om grundlagen eller konstitutionen, den lag, som bestämmer statsformen eller statsförfattningen, eller på hvilket sätt och af hvilken högsta makten skall utöfvas. Det finnes en sats, som af det tillbakahållande partiet (något stillastående gifves icke i christlig mening), under hvarjehanda former beständigt framhållits och af det framåtgående aldrig förnekats, den satsen nemligen, att individernas och familjens ombildning måste föregå staternas och folkens, om någon varaktig byggnad skall komma till stånd. Tider hafva dock varit och äro äfven nu för handen, då man af denna sats måste göra ett hysteron proteron eller upp och nedvända densamma, för att blifva åter gällande. Detta blir nödvändigt, då statsförfattningen icke längre motsvarar statens stora ändamål att behörigt befordra upplysning och dygd eller, med andra ord, sann bildning bland individerna och familjen. Att vår nuvarande statsförfattning, särdeles med afseende på representationen, är i behof af förändring, bevisas af dess oförmåga att på denna hufvudangelägenhet utöfva ett behörigt inflytande och dermed äfven i andra afseenden åstadkomma genomgripande förbättringar, och följderna deraf ligga i öppen dag. Man har t. ex. starka anledningar att antaga, det befordringslagarne inom sjelfva kyrkan mycket bidragit att nedsätta prestens anseende, och beröfva honom det förtroende, som är det oundgängliga vilkoret för framgången af hans verksamhet, att hos honom sjelf och folket skapa liknöjdhet för hans heliga kall, att förvandla hans sak, såsom man understundom sett, till en auktions-vara, fal för den