Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 oktober 1849, sida 2

Min glädje, min otålighet lemnade mig icke ett ögonblicks hvila. Genast satte jag mig ner och skref till Szennek till min ungdomsvän. Glädjen öfver den erhållna underrättelsen lät mig förgäta alla mina utståndna lidanden. Endast lefvande i den hänryckande tanken att hafva återfunnit min son, besvor jag min vän att så snart som möjligt förskaffa mig lyckan att få se honom. Brefvet afgick. När den tid förflutit, på hvilken, efter min beräkning, det eller du sjelf, min son, skulle kunnat anlända, vek jag ej från fönstret, som låg åt den väg, hvarifrån jag väntade dig, och i hvarje ankommande, som i fjerran visade sig, trodde jag mig igenkänna den älskade sonen. Men veckor och månader förgingo, utan att jag erhöll svar på mitt bref. Den otillfredsstälda längtan efter dig förtärde mig synbarligen; mina krafter försvunno; jag längtade efter grafven, der jag allenast hoppades att finna slut på mina plågor; jag kände mig så svag, att jag trodde mig icke kunna upplefva den snart instundande våren. Hvem skulle kunna tro, att jag, en bild af jemmer och elände, likväl var bestämd ledsaga till grafven den ungdomliga, blomstrande qvinnan? — Min trogna värdinna insjuknade plötsligen, och redan den följande dagen visade sig omisskänliga symptomer af den nervfeber, som