— — — — Svar på general ärbins förklaring. Den förklaring, general von Arbin låtit i tidningarne införa med anledning af offentliggörandet af de mellan honom och mig förefallne samtal, påäkallar från min sida ett offentligt svar som dock torde kunna inskränkas till följande anmärkningar. 1:o. Att H. M. konungen tillkännagifvit sin vilja vara, att jag icke skulle få det lediga batteriet derföre, att jag deltagit i reformsällskapet har general von Arbin sagt åt så många personer, att det af bonom icke kan förnekas; men be. vis, att jag i detta, som i andra hänseenden talat endast sanning, finnes dessutom i den omständighet, att general von Arbin i annat fall hvarken kunnat eller bordt underlåta eller ens dröja att oflentligen bestrida min uppgift. Då hans underlåtenhet i detta hänseende sättes i förening med den påföljd, som drabbat honom sjelf, inser lätt en hvar, att hans ord och beteenden varit underkastade en kontroll, som gjort det omöjligt att förneka, det jag af honom erfarit hvad jag på intet annat sätt kunnat inhemta; 2:o. När pligtkänslans röst, så som jag förstår den, ålade mig att uppenbara detta, fordrade sanningskärlekens äfven, att jag omtalte allt som under samtalen blifvit sagdt; ty hade det varit bättre kanske, om general von Arbin uti ifrågavarande hänseende erkänt sitt fel, att han tillika kunnat förebrå mig mina egna och påstå att jag i min berättelse afsigtligt dolt hvad jag visste kunde vara komprometterande för mig sjelf, det och det t. ex.? Då hade jag måst tiga och hvad värre är skämmas. Gör han det icke nu, så är det hans samvetes sak och icke mitt, som i motgången äfven nu icke förebrår mig något; 3:o. Emot general von Arbins förnekande af de yttranden han i min närvaro fällt om general Löwenhielm, sätter jag nu som alltid min heliga försäkran att hvad jag sagt är sanning; 4:o. Kan jag omöjligt erkänna general von Arbins påståenden, att de meddelanden, han gjort mig, skett af personlig välvilja och i vänskaplig afsigt, för annat än välklingande och artiga fraser utan någon mening, ty dertill hade våra föregående relationer, ehuru få, varit af en alldeles för oangenäm natur och stodo hans handlingar, framförallt den sednaste, uti en allt för uppenbar och skärande kontrast; och 5:0. Är klart, att om general von Arbin med slutmeningen af sin förklaring velat insinuera att ett ombyte af personer på det mer eller mindre formella förslaget icke egt rum, ingen menniska kan tro honom, och att, om hans afsigt dermed endast skulle hafva varit, att låta påskina möjligheten att jag begått ett ofrivilligt misstag vid återgifvandet af det uttryck, som blifvit begagnadt för att förmå honom att erkänna rätta förhållandet, icke allenast en hög grad af oblyghet utan äfven hans absoluta oförmåga att med goda och giltiga skäl vederlägga mig derigenom på det eklatantaste måste vara bevist. Huru som helst hade således general von Arbin tvifvelsutan gjort bäst, att hellre medgifva allt än att efter 7 veckors förlopp komma fram med en så i alla afseenden tillskrufvad och oförståndig förklaring. Ur min arrest i Götheborg d. 8:de Okt. 1849. G. Zachrisson, kapiten vid k. Götha art.-reg.