gra klädespersedlar, och sedan jag tagit farväl af min i tårar badande tjenstflicka, uppsteg jag halft vanmäktig i den utanför huset bållande vagnen. Min följeslagare satte sig vid min sida, och vagnen rullade hastigt utför den backe, som för från byn till landsvägen. Första dagen fortsatte vi vår resa, utan annat uppehåll, än det, som uppstod vid hästombytena, som gick ganska hastigt för sig, eftersom hästarne tycktes vara i förväg beställda och redan stodo tillreds på alla stationerna. Natten var redan inbruten, då vagnen stannade framför ett enstaka beläget posthus. Här skola vi blifva öfver natten, sade min följeslagare; sresan tyckes angripa er så mycket, att vi icke utan fara för er helsa kunna fortsätta den. Ni skall hvila er. Stig ur!Jag var visserligen ganska svag och i högsta behof af hvila. Men det oaktadt hade resans fortsättande någonting mindre afskräckande för mig, än tanken på att i ett aflägset hus blifva öfver natten med en man, som städse varit ett föremål för min afsky. Jag anade, hvad som förestod mig, och vägrade att emottaga hans anbud. Ni sade mig i går, invände jag, vatt vi i dag skulle hinna fram till vår bestämda ort; den kan alltså icke vara långt härifrån.