BBBAAAn — och björken 1) hvilka annars pryda Norriges berg med sina tornhöga stammar. Högre upp vågar sig icke de nordiska skogarnes konung, björnen. Blott dvergbjörken med sin korta, vresiga stam, skapad till kamp mot fjellstormarne, och med sina sköna ljusgröna löf kan af trädslag ännu uthärda det härda klimatet. Der, hvarest den upphör, prunka dock fjellvexter i bjerta, vexlande färger. Men äfven de försvinna småningom, tillika med de sista siskarne 2) i de invid snögränsen (Heien) belägna sjöarne. Sjelfva fjellryggen utgöres af oöfverskådliga jemna öknar, betäckta med en grå mossa. I denna liflösa natur råder år ut och år in en sinnesförvirrande stillhet, när icke stormen susar, eller örnen skriar, eller en fjelltrast låter höra sina klagande toner, eller en flock renar trafva fram öfver den öde slätten. Stundom höjer sig massan öfver snögränsen, hvarest vinternattens norrsken äfvensom sommardagens evigt glödande sol blickar ned på idel isblå öknar. Så t. ex. finnes det mellan Sogn, Valders och Guldbrandsdalen ett isfält, stort som Fyen, hvars inre ännu aldrig blifvit trampadt af någon menniskas fot. Här och der mellan fjellen, stundom i närheten af sjelfva åkerfälten, ligga ofantliga ismassor 4), ispyramid vid ispyramid, remna vid remna, underskurna af mörka, brusande forsar och stadda i ett oupphörligt nedåtskridande 4). Med förfärligt buller och brak störta ispyramiderna då och då ned i de gapande afgrunderna. Det är en jättenatur, som öfvergår all beskrifning. I oerhörda klyftor störtar denna massa sig ned mot hafvet. Forsar, stundom af flera hundrade fots höjd, upplösta i skum innan de nå bottnen, rusa ned utåt dess sidor, kasta sig vildt öfver de fördämmingar, den bildar. Ser man dessa bergsströmmar på något afstånd, så likna de ett bredt 1) Granens vextgräns är i Lappmarkerna vid pass 3,200 fot nedom gränsen för den eviga snön. Furen upphör 2,800 fot nedom denna gräns. Björken går 800 fot högre upp: men hopkrymper, såsom förf. äfven antydt, till ett dvergträd. De skogar, som detta trädslag (betula nana) bilda i de högre fjelltrakterna, blifva slutligen så låga, att man, uppstigen på en tufva, kan se öfver dem. 2) Af fiskar försvinna abborren och gäddan först, ungefär vid granens vextgräns. Rödingen (salmo alpinus) är den, som sist visar sig i sjellvattnen, 2000 fot öfver hafsytan. 3) Dessa ismassor, som Norrmännen kallar isbreer (glacierer, gletscher) äro stundom af en half mils längd och flere hundrade fots höjd. Den största är den af Wahlenberg beskrifna. (Se Berättelse om mätningar och observationer för att bestämma Lappska fjellens höjd och temperatur vid 67 polhöjd.Stockholm 1808.) 1) Dessa ismassor sträcka sina utskott hela 700 fot nedom snögränsen. De tryckas af sin egen tyngd utföre och uppskjuta derunder framför sig höga, gyttjiga jordryggar, gletscherns bålverk, hvilka göra deras kanter svarta och ohyggliga samt orena det öfver och från dem nedbrusande vattnet med dy och slam. Man kan,, yttrar Wahlenberg, göra sig ett begrepp om den ofantliga kraft, med hvilken ett dylikt isfält skrider, då de ryggar, som utmärka dess kant, ofta kunna bestå af tusentals stora stenblock, hvardera till flera famnars diameter, underskjutne och hopade på hvarandra till en ansenlig höjd. Man hör denna glacierens rörelse. Den knakar och brakar oupphörligt. De stora ispyramiderna störta ständigt med dån tillsammans och ned öfver de djupa hvalfven, som synas vara öppningar till sjelfva underjorden. Det mörka vattnet sorlar och brusar nere i afgrunden. Ingen lefvande varelse vågar nalkas en sådan brädd, och all beskrifning kan af detta fasans skådespel gifva blott en ofullkomlig afbild.