—1—— 2A — stråle genomtränger, i hvilka intet ljud böres, utom då och då huggen af en yxe, eller en betande hjords skällor, en bergströms brus, en trasts qvitter, eller ett rofdjurs rytande. Understundom, i synnerhet på bergs-sluttningarne, blanda de hvitstammiga björkarne sin ljusa grönska med barrskogens mörkare färg. I sådana trakter har naturen anvisat innebyggarne att lefva af skogen och berget, under det att skärgården gör dem från barndomen förtrogne med hafvet. Imellertid afbryta icke så få slätter skogsbygderna och blifva ju längre man kommer åt söder, desto mer odel-bara och fruktbärande samt uppmana till åkerbruk, till anläggande af stora gårdar med hvad till dem hörer. Men jordmånen, som består af grusad granit, frambringar blott en sparsam gröda, och under de kalla, från kärr och mossar uppstigande dimmorna bortfryser icke sällan säden i de nordligare delarne af landet. Då måste den fattigare delen af befolkningen i nödens stund gripa till barkbrödet. Den svenska folkstammen har, synnerligast i Svea rike, i sitt lynne något vemodigt, liksom de skogar, i hvilka den bor. På intet ställe i Norden, utom här, har mystiken funnit ett hem; på intet ställe ljuda folkmelodierna mera rörande, äro de mera fulla af tillvarons dunkla smärta, än härstädes. Ehuru de olika landskapen hvart och ett för sig hafva en egendomlig prägel, är dock Svensken i allmänhet härdad, tidigt van att kämpa mot de vilda djuren och en sträng natur, arbetsam, tapper och förståndig. Redan hans smärta, smidiga och dock manliga gestalt antyder kraft. IIan älskar högt sin dyrt förvärfvade frihet; men ehuru trygg och stolt af dess egande framträder han dock aldrig med högmod. Tvertom ligger i hans sätt att vara någonting så inställsamt och höfligt, att det gifvit anledning att beskylla honom för falskhet. Oemotsägligt är äfven, att de högre klasserna i Sverige ofta hafva gifvit ett falskt skimmer företräde framför det verkligt redbara. Å andra sidan deremot är Svensken godlynt och gästfri i högsta grad. IIan älskar sällskapslifvet och sången, i hvilken hans malmdigra språk har ett sällsynt välljud. Efter hans stränga arbete, under ett oblidt himmelsstreck, är allaredan blotta hvilan i och för sig en njutning och begäret efter densamma vaggar stundom hans själ i dvala. Likväl varar detta blott en kort tid; en medfödd åtrå efter bragdrika äfventyr bemäktigar sig honom snart ånyo och har gifvit sig luft i de mest odödliga bedrifter, men äfven i de mest vilda, de mest blodiga gerningar, som Nordens historia förmår uppvisa. II. Norrige bildar en utomordentligt vidsträckt, vågformig fjellslätt af urberg. i hvilken odel-bara dalar omkring elfvar och fjordar ligga inskurna liksom större och mindre remnor. Mot norden ligger Finnmarkens 2000 fot höga bergland, som är högst emot svenska sidan. Derifrån sträcker sig i sydlig rigtning Kölen, som i Trondhjems stift afsätter Dovrefjell. Längs utmed Nordsjön, i Bergens och Christianssands stift resa sig de väldigaste fjellmassor, af hvilka Skagastöl höjer sig 7,850 fot öfver hafsytan. När man nalkas toppen af dessa massor, upphöra granen, furen Å ESR ERE AN PESTEN SR ERE