— ——————————— —— Röfvaren. (Ungersk novell.) Forts. fr. N:o 234. -Nej, gwbevars, min värdaste svarade den inträdande med detta grinande leende, som så karakteristiskt betecknar den fulländade skurken; rnej gubevars! Hvarför genast frukta det värsta? Jag är skickad af grefven, min nådige herre, att föra er till ett ställe, der ni är i säkerhet mot hvarje förföljelse från fru grefvinnans sida; hon lär vara ganska uppbragt deröfver, att ni, såsom det påstås, skulle inlåtit er i ett straffbart förhållande med grefven, ja till och med förfört honom. Ni känner strängheten i hennes grundsatser. Ha!ropade jag, nästan utom mig, hvem vågar att så antasta min ära?-Icke jag, min värdaste! inföll hycklaren med sänkt blick och med handen på hjertat; vvisst icke jag; städse hyste jag den bästa tanke om er dygd och tager den lifligaste del i den smärta, som dessa äreröriga rykten, hvilka om er äro i omlopp, synas förorsaka er. Jag är i denna sorgliga angelägenhet blott ett blindt verktyg i vår herres, den nådige grefvens hand.