— ———— Två nordiska Naturmålningar. (Af Fr. Ilammerich.) . Sveriges rike är 3,871 qvadratmil stort; dess gränsor känna vi. Emot Norrige resa sig Lapplands och Kölens fjell, liksom en oöfverstiglig gränsmur, på hvars blåaktiga isfält aftonsolens strålar glöda som eld, långt efter att det blifvit natt i dalarne. Här är halföns betydligaste vattendelare, som utsänder sina forsande, hastigt flytande, men ofta grunda elfvar. Ju längre man kommer mot söder, desto mera sänka sig bergen och blifva på gränsen af Wermland så litet sammanhängande, att de svenska och norrska floderna flyta in i hvarandra; slutligen försvinna de helt och hållet. Öster om denna landthöjd blir klimatet ett fastlands-klimat, och Svea rike, genomskuret af elfvar och strömmar, sänker sig mot bottniska viken, vid hvilken det liksom upplöser sig i otaliga öar, holmar, näs och uddar, hvilka tillsammans bilda de s. k. skärgårdarne. Sidogrenar af gränsbergen tränga sig in emellan de nordliga svenska landskaperna och skilja dem såväl från hvarandra inbördes, som från Herjeådalen och det härliga, nordiskt-yppiga Jemtland. Den sydligaste sidogrenen begränsar det mellersta Sveriges bördigaste slättland omkring sjöarne Hjelmarn och Mälarn. Dess malmer i Uplands, Westmanlands och Wermlands bergslager vbilda liksom ett bredt bälte omkring Sveas medja. Götha rikes höjder äro mindre och icke så sammanhängande, som Svea rikes, hvarifrån Kolmårdens och Tivedens skogbevuxna bergsryggar skilja det och delade fordom riket i Nordanskog och Sunnanskog. Det är blott de Småländska bergen, som uppnå någon betydligare höjd i dessa af strömmar och insjöar uppfyllda landskaper. På intet ställe i Europa hafva årstiderna mera bestämdt utpräglade drag, än i Sverige och Norrige. Vintern med sina snöfält, sina förtrollande, af milliarder isdiamanter glindrande skogar och sin astjernklara himmel har en allvarlig, imposant storhet. Våren, när alla drifvor smälta, när bäckarne sorla och brusa, när lärkor och trastar sjunga i den rena, lätta luften, när ängarne, liksom genom ett trollslag, i ett nu stå i yppig grönska, och träden blomma under det ljusblå himlahvalfvet, har ett outsägligt, oskuldsfullt behag. Sommaren med sina svalkande skogs-skuggor, kristallklara sjöar och gyllene åkerfält har en mognad rikedoms hela fullhet. Hösten, när björken sträcker sin gulnade krona mot den dunklare himmeln, under det att allt är stilla, foglarne tiga, och daggdropparne tyst trilla nedåt bladen, bär stämpel af ett djupt vemod. Men dylika egendomligheter gripa djupt in i folkets karakter och utprägla sig i hela dess väsende. Sveriges skaplynne är, öfverhufvud taget, mera ett skoglands, än ett berglands. I Norrlands och Lappmarkens långsträckta dalar, der svanorna utkläcka sina ägg vid midnattssolens sken, träder deremot skogsnaturen mera i bakgrunden. Mot söder åter framträder den i väldigare former. En ödslig stillhet har uppslagit sin boning i dessa uråldriga, enformiga barrskogar, som ingen solFEET EEE —