Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 oktober 1849, sida 2

föråldrade fördomar. Är väl detta första gången, som en man af stånd besöker en ofrälse flicka? Jag förstod honom blott till hälften; dock uppsteg hos mig en aning om hvad som förestod mig. Jag förmådde icke genast kläda mina tankar i ord; grefven inväntade icke vårt svar utan fortfor i samma ton: vDu synes förundrad, och jag är det icke mindre. Skulle prestdottern verkligen tro, att den löjliga ceremoni, som egde rum emellan oss, upphöjde henne till grefvinna? Vet, dåraktiga qvinna, att den hade intet annat ändamål, än att hastigare föra mig till mina önskningars mål, som jag äfven utan detta gyckelspel skulle nått, om det icke varit mig något för mödosamt att tämja den kallsinniga skönheten. Schekeny! ropade jag utom mig af förskräckelse, är jag icke din hustru? Upphör med ditt grufliga skämt. Jag, blott jag, är din rättmätiga, trolofvade hustru.Ha, ha, ha! inföll han med djefvulskt hänskratt, du min hustru? — Hvarmed vill du bevisa det? Din far är död; utan honom var ingen vittne till den lustiga komedi, som du i din vansinniga inbillning kallar en rättmätig vigsel. Våga, eländiga, att blott med ett ord omnämna densamma, och du är förlorad. Tror du, jag icke har genomskådat dig? Du var ju tillochmed så