Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 oktober 1849, sida 2

den ångest, hvari jag befann mig, var det första, hvarom jag bad, att hon ej för någon skulle nämna, hvad som skett. Under natten efter denna dag — det kunde ungefär vara midnatt — börde jag en vagn rulla framåt gatan och stanna framför min boning. Någon hoppade ur och begärde inträde. Jag väckte min tjenstflicka, som sof i kar maren näst intill, och befallde henne fråga den ankommande, hvad ärende han hade på en så ovanlig timma. Han svarade, att han kom på grefvens befallning, och måste tala vid mig sjelf. Jag var i första ögonblicket obeslutsam, huruvida jag skulle låta öppna dörren, men besinnade mig och fann, att motstånd här vore fruktlöst. Sedan jag uppstigit och kastat några kläder på mig, öppnade jag dörren; Feszi, grefvens kammartjenare, inträdde, en lömsk och nedrig menniska med en verklig galgfysionomi, som ingöt afsky hos mig, när jag såg honom, och hvars anblick, i det upprörda tillstånd, hvari jag befann mig, uppfyllde mig med fasa. ,Är ni kommen,ropade jag emot honom, ratt föra det åt förtviflan invigda offret till afrättsplatsen, så är ni välkommen; jag är beredd att följa er.v (Forts.)