enär den aflidne grefven några dagar före sin död yttrat för honom, att hans son var förlofvad med brorsdottern till en polsk furste, som han lärt känna i Wien; men att förbindelsen, i anseende till brudens ungdom, ännu någon tid vore uppskjuten. Att grefven erbjöd mig sin hand, under det han var en annans förlofvade, måste nödvändigt befästa det misstroende, som jag hyste till hans karakter. Min far anade intet godt af en förbindelse, som under sådane omständigheter skulle blifvit knuten och biföll mitt beslut att afslå grefvens hand, till och med om denna förlofning icke stode hindrande i vägen för mig. Jag prisade mig lycklig, att min faders tankar öfverensstämde med mina egna, och emotsåg ganska lugn den afton, på hvilken grefven vanligen visade sig. Han kom. Jag emottog honom i min faders närvaro, hvilket han icke tycktes se gerna. Men det oangenäma intryck, som min faders närvaro synbarligen hade gjort på honom, tycktes snart försvinna, och han frågade mig, om jag ännu underrättat min fader om frieriet. När jag bejakade detta, bad grefven om hahs samtycke och faderliga välsignelse, samt slutade med de ord, att lifvet utan mig hade intet värde för honom, och att han med fröjd nedlade för mina fötter