Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 oktober 1849, sida 2

Skynda, skynda, ropade förrädaren, ratt skaffa pojken ur min åsyn, på det att jag ej må lemna min rättmätiga vrede fritt lopp. Bort med honom!Med dessa ord aflägsnade han sig och tåget satte sig i rörelse. Mina krafter voro icke vuxna den smärta, som sönderslet min själ, och när vi på aftonen af samma dag uppnådde Zuckowitz, föll jag i en häftig feber, som helt och hållet beröfvade mig medvetandet. Hvad som föregick med mig i det tillstånd, hvari jag befann mig, erfor jag först, när jag anlände till Dulcigno i Albanien, dit tåget kom efter tolf timmars marsch. Sjuk och känslolös, såsom jag var, hade man lagt mig i en kärra, och först några dagar efter vår ankomst till Duleigno vände mina sinnen småningom tillbaka. Det olyckliga själstillstånd, i hvilket jag befann mig, var ej egnadt att befordra mitt tillfrisknande; det gick långsamt. Föröfrigt sysselsatte jag mig med att utforska orsaken till den obekante förrädarens hat, och oaflåtligt sysselsatt med den dödande tanken på det förskräckliga öde, han beredt mig, förföll jag i en djup melankoli, som varade flera månader och blott gjorde mitt tillstånd eländigare. Mina olyckskamraters bestämmelse, likasom min egen, var att föras till Barbareskstaterna och der säljas såsom slafvar. Mina följeslagare blef