Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 oktober 1849, sida 2

ord, och kanske har aldrig en kristen slaf haft en så dräglig lott bland turkar, som jag. Med hvarje dag, som jag närmare lärde känna honom, blef han mig dyrbarare, och den kärlek, som jag kände för honom, blef å hans sida på det mnerligaste besvarad. Efter en kort tid var jag icke mer hans tjenare, utan hans vän, hans innerligaste förtrogne. Detta lyckliga förhållande varade några år och är mitt lifs skönaste minne. Jag kände icke mera de bojor, som jag bar; jag hoppades att dessa skulle fullständigt brytas efter min åldrige egares död; ty att sonen skulle skänka mig friheten i samma ögonblick, han såge sig oberoende af sin fader, behöfde jag ej draga i tvifvel. Men jag skulle ej erhålla den på det sätt, jag hoppades; jag återfick friheten, men förlorade hvad som blifvit mig ännu dyrbarare. Grekerne hade gripit till upprorsfanan, för att afskudda sig det turkiska väldets så hårdt på dem tryckande ok. Knappt bade vi fått underrättelse derom, att grekiska skaror samlat sig i bergen, förrän min vän uttågade mot dem i spetsen för tvåhundra spahis, hvilka fadren utrustat och lemnat under hans befäl. (Forts.) FNL OO