förgäfves. —2— —y——ä — — achrissonska affären och Svenska pressen. (Fortsättn. fr. N:o 230.) Norrlandsposten d. 25:te Sept.: På politiskt nytt är för dagen stor brist, men icke så på skandaler. Vederbörande tyckas riktigt vilja sörja för att vi stackars tidningsskrifvare ej skola råka i förlägenhet för ämnen att afhandla, och den nyligen ankomna underrättelsen att h:r kaptenen Zachrisson nu efter två månaders förlopp blifvit anbefalld arrest och snart sagdt midt i natten bortsläpad från hustru och barn, för det han låtit i en tidning publicera de meddelanden h:r generalen von Arbin gjort h:r Zachrisson om anledningen till den prejudice denne nyligen lidit i befordringsväg, är i detta fall ett stoff, som bör kunna lemna ämne till rik skörd. I Det står visserligen i Kronofogdarne: rdet är ej nog att vara hängd, I man måste också höflig varar, men aldrig hade man väl kunnat tro, att denna moral skulle erhålla en sådan utsträckning, som den fått i rapport på h:r Zachrisson, hvilken nu sitter inom lås och bom, uppenbarligen endast derföre att han icke teg och tackade för den orättvisa, som han, enligt h:r von Ärbins eget förklarande, led genom en yngre kaptens utnämning till batterichef framför h:r Zachrisson. För det vanliga menniskoförnuftet tyckes ingenting vara naturligare, än att den, som anser sig förorättad på ett sådant sätt som h:r Zachrisson, hvars anseende både som medborgare och tjensteman otvifvelaktigt sattes på ett hårdt prof genom den prejudice han led, söker aftvå sig misstankan för en mindre god conduite eller oduglighet i tjensten, genom att offentligen framlägga motiverne för sitt förbigående, men som man ser gillas denna åsigt icke af det högre politiska förnuftet, hvars fordringar synas vara: tig, lid och dö. Det återstår att se hvad ära vederbörande hafva att skörda af denna kraftyttring, som till att börja med innebär en grof kränkning af tryckfrihetslagen, enligt hvilken ingen annan än tidningens ansvarige utgifvare lagligen kunnat antastas för den artikel, hvarföre h:r Zachrisson nu utan både ransakning och dom blifvit beröfvad sin frihet, och som vidare föga vittnar om den frihet för all hämndlust, som man med skäl haft rätt förutsätta hos den person, hvarifrån arresterings-ordern i första hand emanerat, och hvilken i förbigående sagdt hvarken torde vara h:r general-adjutanten af Dahlström, som måst åtaga sig bära hundhufvudet derför, och ej heller, såsom Aftonbladet velat antyda, h:r generallöjtnanten grefve Löwenhjelm, hvilken, efter hvad hvar man vet, är en sådan fiende till h:r af Dahlström, att denne, för att undgå all beröring med h:r Löwenhjelm, utverkade såsom en särskild nåd att Elfsborgs regemente, hvars chef han är, slapp deltaga i årets lustläger vid Axevalla, der h:r Löwenbjelm förde befälet, och hvilken sistnämnde således ej heller hvarken tilllåtit sig uppmana och ej heller kunnat förmå h:r af Dahlström att emot lag och billighet låta arrestera h:r Zachrisson. Nej den, som föranledt detta nya våld, är ingen annan än densamme, som anställde den förra förföljelsen emot h:r Zachrisson, och väl underrättade personer tro sig till och med veta att h:r af Dahlström icke ens skulle låtit förmå sig att utan ordres anbefalla h:r Zachrisssons arresterande, så vida icke det indrägtiga landsböfdinge-embetet på Gottland blifvit för b:r af Dahlström ställdt i perspektiv. Hvad sägs om dylika ackorder, käre läsare? Enn