A ( P 2— tillsvarande egendomligheter, skulle fortfara att vara oskiljaktigt förenadt med Danmark och tillika med det erhålla en fri statsförfsattning. Deputationen lemnade den 24:de Mars på eftermiddagen Köpenhamns redd; först den påföljande dagens eftermiddag landsteg den i Kiel och bekantgjorde konungens svar. Upproret var sålunda, som man ser, fullständigt iverksatt, innan ännu konungen i Köpenhamn hade besvarat deputationens andragande. Men detta uppror hade alls ingen rot ibland folket. Detta visade sig öfverallt på det mest afgörande sätt. Så oförberedt konungen än hade blifvit anfallen, ryckte dock 5 dagar derefter, d. 29:de Mars, de kungliga trupperne utan minsta motstånd in i Hadersleben, den 31:ste Mars i Apenrade, och den 9:de April blef de upproriskes hela här fullkomligt sprängd efter en kort träffning vid Bau. Tvenne dagar sednare hade hela hertigdömet Slesvig återvändt till sin rättmätige konung. Den lilla hären stod redan vid Eidern och kungen sjelf befann sig vid densamma. Åsynen af honom uppväckte bos de förledda, nu i hundradetal fångne trupperne en allmän rörelse... I Flensburg vände sig konungen till en gammal, med dannebrogskorset dekorerad underofficer och frågade honom, huru han kunnat bära vapen mot sin konung. Den stackars underofficern trädde då förkrossad fram ur de fångnes leder och svarade: Jag och mina kamrater hafva blifvit förledde af de högre officerarne, som sade oss, alt E. M:t vore fången och att vi skulle befria E. M:tiv Härmed kunde nu hela upprorot hafva varit ändadt: Slesvig hade fått samma frioch rättigheter som det öfriga Danmark, och Holstein hade erhållit allt, hvad ett tyskt land någonsin velat önska. Freden kunde hafva återvändt icke blott i hela Norden allenast, ty det var de holsteinske upprorsmakare, som höllo längst ut och betedde sig mest våldsamt i Frankfurterförsamlingen. — Men det skedde ej sålunda. Under loppet af mera än ett år har det lilla danska folket måst uthärda den högst olika strid, som det genom lögn och bedrägeri framkonstlade upproret ådragit detsamma, utan att ännu någon af de mäktige furstar, hvars ära var en borgen för dess goda rätt, hafva lyftat handen till dess försvar. Men sanningens morgonrodnad skall väl en gång bryta fram äfven öfver oss. Blott detta behofres. Jordens mäktige skola då varseblifva, huru de blifvit öfverrumplade och bedragne och de skola skynda att till folkens fred och lycka, till sin egen ära och minne, bringa sanning och rätt de sköna offer, dem tillkommer. Men öfver upprorsstiftarnes hufvuden, öfver de gudlöse, menedige upprorsstiftarne, öfver dem komme allt det oskyldiga blod, som redan blifvit utgjutet och måhända ännu kan komma att utgjutas! Sjelfva striden ger styrka och mod. Den gifve Danmark styrka att hålla ut till rättfärdighetens sol en gång upprinner; den gifve dess starka fiender mod att erkänna deras villfarelser och varda rättvise! Med samma. af prof. Wegener uttalade önskan afslute vi nu vår reproduktion af hans framställning om hertigens af Augustenburg förhållande