skiljsmässan lärde mig först rätt känna min innerliga kärlek och vördnad för den ädle mannen. Kanske hade äfven en aning om det, som förestod, gripit mig; jag dröjde med mitt samtycke, så mycket också hela min själ fästade sig vid den tanke, att ändtligen se mig vid målet för mina önskningar, och gå emot en framtid, som lofvade mera näring åt min oroliga ande, än det enformiga lif, jag hitintills fört. Främlingen, märkande min tvekan, häfde den hastigt derigenom, att han förklarade mig, att han toge sitt ord tillbaka om jag icke beslöte mig att i ögonblicket följa honom. Härmed vände han tillbaka till sin vagn och steg upp i densamma. Denna förklaring förfelade icke sin verkan. Ännu en blick, full af saknad och tacksamhet, på den by, der jag qvarlemnade min älskade vän, — ett temligen kallt farväl till min farfader, hvilket ännu kallare blef af honom besvaradt, — och ett steg upp i vagnen var ett ögonblicks verk. Knappt hade jag intagit min plats, förrän vagnen hastigt rullade derifrån. Jag befann mig i ett slags sinnesrus, och när jag uppvaknade ur detsamma, var jag redan långt borta. Vår resa fortgick med oafbruten skyndsamhet, utan andra uppehåll, än de, som uppstodo genom hästombyten. Ännu samma natt kommo vi till