köfvaren. (Ungersk novell.) Forts. fr. N:o 230. Efter kort besinnande sade han: vPresten är redan underrättad om allt. Han billigar förslaget, som jag gjorde dig, och skulle sjelf hafva följt mig hit, om icke ett illamående, som han denna morgon råkat ut för, hindrade honom derifrån. Gerna skulle jag villfara din begäran att taga afsked af honom, men jag kan icke dröja längre: trängande göromål anbefalla mig den största skyndsamhet. Ett kort samtal med min vördade lärare skulle sannolikt hafva gifvit hela min framtid en hel annan rigtning. Ett ord af honom hade varit tillräckligt att afhälla mig från det obetänksamma steg att lägga hela min framtids öden i en obekants händer. Att min fosterfader dertill gaf sitt bifall kunde ej vara af vigt för honom; ty hans hjertlöshet, hans fullkomliga brist på kärlek till mig voro presten väl bekanta; denne hade längesedan anat, att jag ej var arrendatorns son son. Främlingens försäkran, att min faderlige vän biföll min afresa, stillade ej min längtan att ännu en gång omfamna honom; den förestående