ga timmar tillbragte hon i detta tillstånd, när steg åter en gång läto höra sig. Afskräckt af den händelse, vi nyss berättat, vågade hon ej gå ut. Lik en marmorbild stod hon bakom grottans ingång, för att betrakta den ankommande. Stegen hördes närmare, buskaschet delade sig, och en ung man i bonddrägt trädde fram ur detsamma. I dödlig ångest blickade hon på honom, hans ögon mötte hennes, och hvem förmår skildra hennes glada öfverraskning, när hon igenkände Hazi. Är det möjligt, att det är min räddare som jag trodde vara dödad, eller i fiendens händer, ropade hon till den ankommande. Det var en plötslig öfvergång från djup förtviflan till den största glädje. Det är jag, svarade Hazi, men huru känner ni den fara, i hvilken jag befann mig?? frågade han undrande. Grefvinnan berättade honom hvad hon hört af de förbigående. Så började äfventyret, fortfor Hazi, alldeles såsom den gamle Tzesma berättade. Men det tyckes, som hade försynen beslutat, att jag skall fullända er räddning; den lät mig lyckligt undkomma den fara, i hvilken jag sväfvade.v (Forts.)