Skada på den vackra gossen! sade en af Tzesmas följeslagare, -aldrig har en tappare arm svängt sabeln; måtte han icke lefvande falla i fiendernas händer! Knappt voro dessa ord uttalade, förrän den förskräckta grefvinnan, icke mer sig mäktig, med ett skri sjönk till jorden, hvilket dock till all lycka var så svagt, att det ej hann röfrarnes öron. Men bullret, som hennes fall förorsakade, väckte de samtalandes uppmärksamhet. Hörden J någonting? frågade Tzesma, plötsligt stannande, jag tyckte att något rörde sig i buskaschet.Utan tvifvel, svarade hans följeslagare, vlåtom oss se efter, hvaraf det härrörde. De vände om och genomströfvade buskaschet, men en lycklig slump gjorde, att de ej närmade sig det ställe, hvarest grefvinnan befann sig. När de efter ett kort sökande ingenting funno, inställde de sina efterforskningar och fortsatte sin väg, i den mening, att bullret varit föranledt af någon fallande gren eller dylikt. En stund efter det de aflägsnat sig, återkom den halfdöda grefvinnan till medvetandet. Hon var uppfylld af ångest och förskräckelse öfver det hon hört. Huru skulle hon utan Hazi komma ur denna skog, utan att blifva gripen af röfrarne, hvilka, såsom hon förmodade, genomströfvade densamma i alla rigtningar. Tre förfärli