— — äö— — A —MMMr2 ( AcT,sgtD ——5 satt mig. Lef väl! Måtte det vara himlens vilja, att jag snart kan bringa er glada budskap. Med raska steg ilade han ut och förlorade sig snart ur grefvinnans åsyn. Grefvinnan knäböjde, höjde sina händer mot himlen och bönföll om beskydd för sin räddare. Sedan hon genom en liten måltid stärkt sina krafter, föll hon i en lugn sömn, ur hvilken hon först då morgonrodnaden färjade horizonten uppvaknade. Knappt hade hon öppnat ögonen, förrän hon hörde steg. Snabbt sprang hon upp från sitt läger och ilade ut. Men hon hade knappt lemnat grottan, förrän hon förnam flera röster, bland hvilka hon förgäfves bemödade sig att igenkänna sin följeslagares. Förskräckt gömde hon sig bakom buskarne, när hon såg trenne karlar nalkas. Det var Tzesma, den gamle värden vid sjön, som i sällskap med tvenne röfvare gick förbi knappt tio steg från henne. Soldaterna hade, såsom vi förut berättat, försäkrat sig om hans person, men det hade lyckats den sluge gubben att gäcka sina väktares vaksamhet. Han kom undan och skyndade på en omväg, som var honom väl bekant, till sina gamla kamrater. Lyckligt undsluppen repet, till hvilket hans hals längesedan var hemfallen, var han nu på väg till bandets uppehållsort, för att der hemta sig