Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 september 1849, sida 2

förandet af ett längesedan fattadt beslut, som nu kommit till mognad. Grefvinnans olycksöde hade rört honom djupt. Det var icke blott det allmänna deltagande, hvilket man i allmänhet känner för de olyckliga, som den fångna väckte hos bhonom; tillfället hade upptäckt för honom, att hon stod honom närmare, än någonsin någon kunde ana; att rädda henne ur den bandits händer, i hvilkens våld hon befann sig, var hans enda tanka. vNu och kanske aldrig mer, sade han för sig sjelf, erbjuder sig ett ögonblick, då hennes räddning är röjlig. Röfrarne äro sysselsatte med de flyendes förföljande, och känner jag deras begär efter byte rätt, skola de ej så snart återvända. Klippan är obesatt; alltså raskt till verket! Hon måste befrias, skulle äfven mitt lif uppoffras för hennes räddning.v Utan att besinna sig ett ögonblick, skyndade han uppför berget med raska steg och uppnådde klippans topp, kort efter det att de båda röfvare, som ditburit sin sårade kapten, åter lemnat densamma. Framför ingången till den håla, i hvilken grefvinnan befann sig, träffade han en gammal röfvare, som var ifrigt sysselsatt att tillreda linne till förband åt anföraren, hvars sårande och dervaro han nu först erfor. (Forts.) I —