Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 september 1849, sida 2

— — — kanske sedan århundraden ej varit beträdt af menniskofot. Tvenne röfvare hade burit grefvinnan uppför den smala stigen och bragte henne in i en af de båda hålorna, hvars inre bildade ett rymligt hvalf, som var upplyst af lampor och omgifvet af flera, dels af naturen, dels genom konst bildade kammare, hvilka tjente till sofstallen. De hemkommande kamraterna helsades med stormande glädjerop och återseendet blef firadt med ett bullrande kalas. Döfvande utbrott af jubel genomskallade de vidsträckta hvalfrummen och fyllde med förskräckelse den olyckliga grefvinnan, som man hade tvingat att öfvervara dryckeslaget. Slutligen besallde kaptenen att föra henne i en afskiljd kammare, hvarpå hon leddes in i ett litet rum, liknande en cell, och dörren tillbomades bakom henne. Hemfallen åt ensamheten och alla de skräckbilder, som en svag qvinnas fantasi under sådana förhållanden kan alstra, neddignade den olyckliga fången, full af förtviflan, på sitt läger och bad i gruflig ångest till Gud, att han måtte beskydda henne mot sina förföljare. När hon hade slutat sin bön och blifvit något lugnare, undersökte hon kammaren, i hvilken hon befann sig, och nedtog i detta ändamål den vid taket hängande lampan, som spridde ett matt och svagt sken; men snart öfvertygade hon sig, att