Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 september 1849, sida 2

—— ———— — —— PpprE2-pp — ———— sjön och var nära att upplösas, när de nådde stranden. Man upplyfte åter grefvinnan på hästen och fortsatte resan med största hast öfver berg, genom skogar, samt på klippstigar, hvilka knappt tycktes vara tillgängliga för stengeten, tills täget slutligen, när solen redan stod temligen högt på himmeln, ankom till foten af ett berg, som betydligt höjde sig öfver de andra. När man ungefär till hälften hade tillryggalagt detsammas branta höjder, stego röfrarne af och förde sina hästar in i en håla, hvars ingång var så dold, att en förbigående ej kunde blifva den varse. Uppför den andra, ännu brantare hälften af berget stego de till fots, för att nå dess topp, som bestod af en ofantlig klippyramid, hvars nästan lodräta väggar reste sig tornshögt, och hvilken med möda, blott på ett af buskar gömdt ställe, kunde bestigas. Bergets plateau var af betydligt omfång och så stor, att en by skulle kunnat få rum derpå; tvenne rymliga bålor och flera hyddor, som voro byggda under utskjutande klippor, tjente röfrarne till boningar. Detta naturliga fäste, i trakten kalladt Djefvulens kök, låg aflägse från hvarje bebodd ort, och hos landtfolket gick det rygte, att den onde anden huserade derstädes, så att berget, innan röfrarne valde det till sin uppehållsort,