Article Image
ses at ett bret från honom tll hertigen, dat. den 3:dje Augusti. Några dagar derefter underrättade verkligen amtsförvaltaren Krogh hertigen om att konungen inträffat i Slesvig så plötsligt, att det hade varit omöjligt att träffa behöriga förberedande åtgärder, hvaraf följden blifvit, att innevånarne i Vonsbek helt simpelt hos konungen anhållit om att få en dansk prest, samt att innebyggarne i Törning visat honom den tafla, på hvilken de tacksamt förvarade minnet af återinförandet af det danska rättegångsspråket. Krogh sade sig detta oaktadt vara rätt nöjd med sakernas ställning, alldenstund han trodde sig hafva lyckats öfvertyga konungen om, att allt, hvad de danskt sinnade hade sagt honom, var idel lögn. D. 23:dje Augusti ingick från Jasper en skrifvelse, i hvilken han förmälte, att han misslyckats i sina bemödanden att finna något ställe, hvarest Slesvig kallades ett tyskt hertigdöme. Oaktadt den noggrannaste efterforskning, skref han, hade han icke kunnat uppleta något officielt dokument, hvari Slesvig så benämndes. Lika stor otur hade prinsen med en annan plan, som han trodde sig hafva anlagt så fiffigt. Denna plan gick nemligen ut på att, när kungen anträdde sin äterresa, aflägsna honom från hans verkligt trogne och tillgifne undersåter genom att inbilla honom att dessa (som visserligen hade stort skäl att finna sig djupt sårade genom ofvanbemälte kongl. förordning) hade stiftat en sammansvärjning emot honom och genom att i följd deraf omgifva honom med en tätt sluten krets af förrädare eller förrädares handtlangare, som blott hycklade förnöjsamhet och trohet. I denna afsigt tillskref prinsen konungen ett bref, hvilket säkerligen öfverträffar allt, hvad man i den vägen kan tänka sig, när man aldrig så litet känner till förhållandena. I detta skandalösa, af de nedrigaste osanningar uppfyllda bref, underrättade han konungen om, att, under Kroghs befäl, ett garde af välsinnade tyska män hade bildat sig, samt att detta garde ville hålla vakt omkring konungens person, på det att de i Slesvig varande Danskarne icke skulle kunna förgripa sig på honom; han yttrade sig hafva mycken anledning befara, att ett dylikt angrepp kunde komma att ega rum från Jutland, nemligen från Ribe; han försökte att skrämma kungen för det s. k. skandinaviska partiets verksamhet; han erbjöd sig att, till konungens betäckning, från staden Slesvig sända ett detachement kavalleri till Hadersleben, under förevändning af att det derstädes skulle hålla rastdag, hvarefter det vidare skulle tåga till Horsens, — allt i akt och mening att beskydda kungen för de danskt sinnade innebyggarnes i Slesvig försåt. Under alla omständigheter föreslog han, att kungen, för att icke komma i beröring med folket, måtte förlänga sitt vistande på Föhr och derefter öfver Apenrade med ett ångfartyg hastigt skynda till Horsens. Slutligen rådde han kungen att så fort som möjligt lemna Nordjutland, såsom ett för hans person farligt ställe. — Hela denna plan att skilja konungen från folket misslyckades dock helt och hållet. Konungen tycktes slutligen genom lögnens tjocka dimmor åtminstone se en skymt af sanningens sol. I konungens svar på nyss åberopade skrifvelse heter det, bland annat: -Jag yförlitar mig tryggt på det dansh-talande nordvslesvigska folkets sinnelag mot kungen, och när idet bildar en skyddsvakt omkring min person, så rär jag lika säker, som om jag vore omgifven af rmitt garde. Jag vill derföre på intet sätt att nägot militärdetachement skall marschera till Hadersleben.?— Den gången narrade således hvarken Krogh eller prinsen Christian VIII. Tvertom hade kungen just på denna sin resa, mer än någonsin förut, kommit underfund med sakernas rätta förhållande i Slesvig. Första frukten deraf var den, att kriminalundersökningen mot den Slesvigska föreningen genast blef upphäfd och föreningens sammankomster ånyo öppnade, och då Ussing något längre fram på året i den Roeskildska ständerförsamlingen väckte motion om, att kungen uttryckligen skulle förklara sig rörande arfföljden i hertigdömena, så väckte detta förslag hos regeringen en uppmärksamhet, som tydligt och klart visade, att den hade insett

26 september 1849, sida 2

Thumbnail