Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 september 1849, sida 1

Madam Eriksson sydde barnkläder till sin dotterson, en vacker gosse, som slumrade i sin unga, sköna mors armar. Det var en tafla af helig oskuld och frid.... Ingeborg steg småleende upp, nedlade sakta barnet i vaggan och gick sina båda kära gäster till mötes. Vi komma något tidigt, — sade Armida — det får du förlåta oss, goda Ingeborg.Ni ären hjertligt välkomna — sade den unga modren, i det hon bjöd dem att taga plats. — Er lilla gadson är i dag ett helt år gammal. ... Tycker ni ej, att han vuxit dugtigt, min gosse? Och ni kan ej tro, hvad han är snäll och tyst. Han gråter nästan aldrig.Armida gick fram till vaggan och tryckte en kyss på det sofvande barnets panna. Du är mycket lycklig, goda Ingeborg, sade hon. Ja, — svarade den unga modren med ett himmelskt leende, — jag är lycklig ... mycket lycklig.... Och äfven du, min syster? fortfor hon i det hon fattade Armidas hand. Nu kom Frans in. Han hade aflagt sina arbetskläder och visade sig i en enkel, men prydlig drägt. Ingeborg gick att duka kaffebordet framför soffan och vännerna slogo sig ned i en krets omkring detsamma.