Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 september 1849, sida 2

äDu är en engel, Armida .. jag är en djefvul — mumlade grosshandlaren, i det han mottog boken. — Men din adla hämnd skall icke blifva obelönad ... Jag skall återskänka dig friheten ... jag skall sjelfmant bryta de band, som fästa oss vid hvarandra ...? 40, min Gud! Skulle det vara möjligt! — sade Alexis sakta för sig sjelf. Grosshandlaren vinkade Frans till sig. Min son — hviskade han sakta, så att endast den unge mannen hörde honom — du ser, att jag förödmjukat mig af ånger... Må du icke vidare vredgas... må du icke förbanna din far, som är nog krossad förut under olyckans tyngd. Jag förbannar er icke — sade Frans. — Ni skall använda edra återstående dagar till att försona hvad ni brutit. . .. Gud är god... han skall förlåta er, såsom jag gör det af allt mitt hjerta. Tack min son, men låt oss begrafva denna förfärliga hemlighet i djupet af vårt bröst. ... Må hon ingenting få veta!— Han visade med blicken på Hanna, som blott till hälften syntes begripa hvad hon hörde och såg. Frans tryckte bifallande grossbandlarens hand. -Och nu — fortfor denne i det han lade Frans och Ingeborgs händer tillsammans — nu återstår mig blott att betrygga eder lycka. ... Jag vet att ni älsken hvarandra... . Jag lofvar er