Den gamle morfadren hade imellertid stapplat fram till grosshandlarens plats. Hans hafslocknade öga tycktes vilja genomtränga dunklet. Det är sålunda du, — yttrade han med bruten stämma, — som mördat mitt barn... Det är du, som till lön för min gästfrihet, bragte vanära öfver mitt hus... Ändtligeu har jag då funnit dig... ändtligen efter årslånga lidanden ... Är det icke du... svara? Så svara då, herr grosshandlare, — sade Jacob med ett infernaliskt leende. 20, Gud! denne nedrige är då min far, — mumlade Frans för sig sjelf. — Och Hannas äfven... Hannas, som han gjort till... ha, det är förfärligt!aMen hon vet ingenting... hon bör ingenting få veta... Hon har ännu ingenting hört, ingenting begripit... Må hon förblifva i sin okunnighet. Frans gick hastigt fram och grep sin morfar i armen. Tyst, — sade han — icke ett ord mera! Ni kan icke se, att denne man är alldeles förkrossad under tyngden af sina brott. äbu har rätt, min son, — hviskade grosshandlaren — men tyst, tyst! Jag vill försona allt ... Hådanefter skall jag endast lefva för ångern ... Låt henne — han pekade på Hanna ingenting veta. Hon har ingenting hört.