Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 september 1849, sida 2

Hör på — återtog Jakob, i det han närmade sig och fattade henne i armen, — min husbonde har gjort mycket ondt? Icke sannt? Jo, sade Hanna med en blick af hat i de insjunkna ögonen. Nåväl — du hatar honom... du skulle vilja mörda honom, om du vågade? Är det icke så 2 Den unga flickan betraktade honom med en misstänksam blick. Ni bar kommit, för att spionera på mig — sade hon. — Ni är grosshandlarens vän och förtrogne och ni ställer dylika frågor på mig. Har han skickat er?Nej — hviskade Jakob med fruktansvärd röst — nej, Hanna! du misstager dig... Jag är icke min husbondes vän... Jag är hans onda genius. Hanna spratt häftigt till. Det låg ett omisskänneligt uttryck af allvar och sanning i den ton, hvarmed Jakob yttrade detta. Hans onda genius! mumlade Hanna. Ja... men tyst dermed... Ser du... jag, liksom du, har lidit mycket... och denna djefvul har varit orsaken till alla mina olyckor. vOch ni har dock ätit hans bröd i så många år?! Ja, men endast för att slutligen bereda mig ett tillfälle till hämnd... och detta tillfälle är nu inne... Du, som också har mycket att him