Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 september 1849, sida 2

Inrikes nyheter. Götheborg. Vi hafva länge gjort oss skyldige till en försummelse, som dock på intet sätt haft sitt ursprung i glömska, eller liknöjdhet, utan i försynthet och vördnad för konsten. Då man neml. vill bedöma ett konstverk, måste man antingen sjelf kunna skapa ett fullt ut lika skönt, eller ock genom djupa studier och noggranna jemförelser af en mängd dylika hafva utbildat sin smak och tillegnat sig denna skarpblick, som karakteriserar den äkte konstkännaren. Visserligen gifves det för uppfattandet af det sköna, i hvad form det än uppenbarar sig, vissa allmänna grundsanningar, efter hvilka det af den bildade mannen kan bedömas; men ett sådant omdöme blir dock alltid utan konststudier mer eller mindre subjektivt, faller alltså i större eller mindre mån inom den egendomliga känslans och uppfattningens område och kan följaktligen aldrig blifva fullt tillförlitligt. Detta hindrar emellertid icke, att ju mängen, som ej ens har nyssnämnde lilla ästhetiska fond att draga på, helt lugnt sätter sig på domstolen och afkunnar öfver konstnärerne och deras skapelser utslag, med en säkerhet, som kommer mängden att tro honom rara, hvad han dock på intet sätt är — konstdomare. Hvad en slik kritik är värd, torde vi icke behöfva påpeka. Hvad vår, här ofvan omförmälda försummelse beträffar, så består den deri, att vi ej, oaktadt flera vänliga påminnelser, mer än i förbigående omnämnt det konstverk, som bildhuggaren herr Molin nyligen hitsändt från Rom och hvilket eges af civilingeniören berr Alex. Keiller. Orsaken till denna vår uraktlåtenhet kan af föregående reflexioner inhemtas. Vi hafva föredragit tystnaden framför ett omdöme, som ej kunde stödja sig på annat än allmänna ästhetiska satser och vår egen subjektiva uppfattning, samt följakteligen aldrig kunde erhålla heder och värdighet af en genomförd konstkritik. Då vi imellertid ånyo uppmanats att fästa allmänhetens uppmärksamhet på ifrågavarande produkt af vår landsmans konstnärliga studier i det eviga Roma, och då med dess förevisande ett välgörande syftemål är förenadt, anse vi oss pligtige att bryta vår hitintills iakttagna tystnad, utan att dock på minsta sätt vilja tillägga vårt enskilta omdöme några sådana egenskaper, som karakterisera en konstdom. Det ämne, som bildhuggaren valt till föremål för sin behandling, är hemtadt ur Nordens historia, och följakligen nordiskt, liksom konstnären sjelf. Redan detta synes oss vara ett godt tecken, icke blott derföre, att det visar, att han icke glömt sin kalla hembygd, utan äfven derföre, att hans verk, i följd af detta val, måste blifva ett original, icke en efterhärmning. Han Meet —