brast Hanna, i det hon stödde sig mot bordet; — O min Gud! mitt hufvud bränner ... , Stackars Hanna, du är sjuk . .. du mår icke väl. — Låt mig stodja dig!Hon lade sin arm om hennes lif och Hannas hufvud hvilade för ett ögonblick mot barndomsvännens hvita skuldra. Ha, jag kan icke — mumlade den olyckliga för sig sjelf; — detta barn! ... denna engell... det vore nedrigt.... Nej, jag kan icke, — utbrast hon högt, i det hon kastade sig på knä för den unga flickans fötter, — Ingeborg ... älska mig icke, förbanna mig, förskjut mig. ... Min Gud, hvad har jag velat göra! .. I detta ögonblick öppnades sakta dörren och Emmas fryntliga och vänliga ansigte syntes i öppningen. .. . Ha, det är försent — utbrast Hanna i det hon störtade upp; — O, min Gud.... Hvad tar ni er för barn? sade Emma förundrad. Vi spelade en liten scen ur en komedi, — svarade Hanna kallt. — Jag föll på knä för Ingeborg för att visa henne, hur det går till på theatern.Jask .. ingenting annat. Här är en person, som vill tala vid dig, Hanna. Han väntar i nästa rum. Får han komma in?