Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 september 1849, sida 1

Hanna hade stigit upp under dessa ord och gick häftigt fram och tillbaka öfver golfvet. Hennes själ var upprörd och hvarje af Ingeborgs milda och vänliga ord var en dolk, som sänkte sin udd i hennes hjerta... Hon led i detta ögonblick . .. led som martyren på glödande jern... hennes gång var ojemn, hennes andedrägt häftig och flämtande ... dödens blekhet betäckte hennes kind. Hanna — fortfor Ingeborg i det hon utsträckte sina armar — du är olycklig . .. jag vet det, jag ser det. ... 0 kom och låt mig dela din smärta... jag älskar dig, som ef syster . . . kom, låt oss gråta tillsamman.... Hon tog hennes hand och ville trycka henne till sitt bröst. Nej, nej, släpp mig — ropade Hanna i det hon våldsamt slet sig lös; — icke denna röst, denna ton!... Ha, du förkrossar mig. ... Du vet icke, Ingeborg... o du vet icke ... Jag vet icke hvad du lidit, men jag anar det. .. . Låt oss blifva vänner, som förr... Allt kan ännu bli godt. ... Vi skola gå till din morfar, den gamle, blinde gubben, som gråter och längtar efter dig. ... Han skall åter trycka dig till sitt bröst ... och han skall blifva så glad, så glad... rDu vet icke hvad du säger, Ingeborg — ut