Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 september 1849, sida 1

——— —d; —— —ä—a grepo mig i armen. Jag hann endast uppgifva ett enda rop af förskräckelse, ty de knöto en näsduk för munnen på mig och släpade mig derefter ned för kullen. Sedan vet jag icke hvad som hände mig, ty jag förlorade medvetandet och återkom icke till mina sinnen förr än jag befann mig på en soffa i ett präktigt möbleradt rum och såg framför mig en ung herre, som slösade alla möjliga omsorger på mig. I början trodde jag att jag dårades af någon dröm, så underligt förekom mig alltsammans. Min Gud, en sådan nedrighet! — mumlade Alexis. — Det der är ju alldeles ett uppträde ur medeltiden. . . . En sådan djerfhet borde icke lemnas ostraffad. Men fortfar, goda Ingeborg.Den der unga herrn, — återtog Ingeborg — syntes blifva mycket glad, då jag slutligen återfick sansningen. Han föll på knä och bad mig om förlåtelse för den förskräckelse jag utstätt. ... Han sade att han älskade mig, att jag skulle blifva hans hustru, att han skulle göra mig till den lyckligaste menniska på jorden, om jag blott ville lyda honom.... Och hvad svarade du? afbröt Frans. Jag svarade ingenting ... jag bara gret. Slutligen ville ban kyssa mig. Det var då, som ni kommo in genom fönstret, för att rädda mig.Man borde verkligen draga den der herrn för rätta — sade Frans förbittrad. — Äpplet