Theater. Det Torsslovska sällskapet spelade i går på stora theatern för i det närmaste utsåldt hus. Marie Jeanne eller Qvinnan af folket stod på affschen, och denna utmärkta dramatiska produkt hade lockat en större allmänhet än vanligt. De som beredt sig på en njutningsrik afton blefvo icke heller bedragna. M:ll Lindmark, som uppträdde i titelrollen, rättvisade på ett lysande sätt sitt rykte, som en verklig skådespelartalang, och förvärfvade sig ett bifall, stundom högljudt och stormande, men för det mesta yttrande sig genom den djupa tystnad, hvarmed hon afhördes och de tårar, hon utpressade. Hon var rörande i sin smärta, sublim i sin förtviflan. Det fanns scener, i hvilka hon ryckte åskådaren med sig ända till den yttersta gränsen af illusion. Så till exempel scenen utanför hittebarnshuset, hvarest hennes man, Bertrand (hr Ssernström) i rusigt tillstånd sofver på en bänk, under det hans olyckliga hustru smyger sig fram, för att inlemna sitt barn, som hon vill rädda undan den död, hvarmed nöden och eländet i bennes eget hem hotar detsamma. Här, likasom öfverallt, var såväl hr Stjernströms som m:ll Lindmarks spel på en gång naturligt, sannt och hänförande. Det är en vacker och väl tänkt situation mellan de båda makarne; Bertrand väckes at ett fasansfullt skri, som tränger sig lik en dolk genom hans hjerta. Han störtar upp, dimmorna af ruset försvinna och han ser sin unga hustru afdånad vid sina fötter på gatan. Men hon återkommer till sansning och Bertrand får veta allt. .. får veta, att hans utsväfvande lefnadssätt, som fört nöden i deras boning och bragt hans maka i förtviflan, nu slutligen tvingat henne att lemna deras enda barn i fremmande händer. Samvetets magt griper honom nu, ty Bertrand är en god, ehuru svag man. På knä vid sin hustrus fötter anropar han hennes förlåtelse, svär att blifva en dugtig arbetare, att öfvergifva sina dåliga sällskaper, blott hon låter honom hoppas på en framtida försoning. Dialogen i denna scen är synnerligen vacker och rörande. Detta i förening med det mästerliga sätt, hvarpå den återgafs, gjorde, att i synnorhet denna scen mäktigt inverkade på åskådaren. vi behöfva icke närmare redogöra för innehållet af denna pjes, emedan den tvifvelsutan är känd af de fleste bland våra läsare. Oss återstår endast att nämna, det samtliga spelande förtjena lofordas för den verve, den liflighet och ensemble, som utmärkte det hela. Det är icke of