Det är på tiden att verka. En af de vigtigaste frågorna för vårt fosterlands framtid är otvifvelaktigt, huru reformvännerna skola organisera sig, för att på fredlig väg och så snart som möjligt kunna genomdrifva den sak, för hvilkens kämpar de förklarat sig. Att denna sak en gång skall segra, det betvifla icke ens de konservative, åtminstone så många bland dem, som inskränkthet eller egoism icke gjort alldeles blinda, men de söka fördröja denna seger, för att så länge som möjligt få åtnjuta de fördelar, de hafva under nuvarande förhållanden. Men framåtskridandets män hafva ingen tid att förlora. Hvarken inom naturens eller tankens verld finnes något stillastående; hvad som icke går framåt, går tillbaka, och hvarje år, som förflyter, utan att hafva sett några framsteg gjorda, några hinder undanröjda för folkets lycka, är en förlorad tid, hvilken skall ställa sig såsom ett svalg emellan oss och de nationer, som på civilisationens bana skynda framåt till det stora, för menskligheten utsatta målet. När ett folk förmår sönderslita de band, som hindra en fri utveckling och förändra ett samhällsskick, som hvarken kan bestå inför religionens eller förnuftets domstol — när ett folk förmår det, men tvekar att lägga handen till verket, då skall hvarje år, som förflyter under denna tvekan eller liknöjdhet, inhäfta ett vanärande blad i detta folks historia. Hvad Sverige beträffar, brister emellertid icke god vilja och patriotism. De sistförflutna åren hafva sett talrika reformsällskaper bilda sig öfver hela riket, och dessa hafva nu kommit i närmare förbindelse med hvarandra och fått en gemensam centralpunkt genom Örebro allmänna reformmöte, ett möte, som i alla hänseenden har en stor betydelse, om icke annat, så genom den enhet det skall gifva åt reformvännernas sträfvanden, samt såsom ett förebådande tecken, att desse skola taga mera afgörande steg till den stora frågans lösning. Men hvad som är gjordt är icke nog. De reaktionäre, de stationäre och de grå söka blanda bort korten, stödjande sig på det påstående, att de fyratiosju i Örebro, likasom reformsällskaperna i allmänhet, icke representera annat, än ett litet parti, hvars verksamhet är främmande för folket i sin helhet, samt att folkviljan ännu icke gifvit sig tillkänna. Detta de antidemokratiska partiernas förnekande af folkviljan är en appell till denna att med förnyad kraft uttala sig, en väckelse till alla fosterlandsvänner att göra nya ansträngningar. Folkviljan har visserligen redan gifvit sig tillkänna, men den kan göra det tydligare och bestämdare. Framträder den en gång, fredligt men i sin fulla kraft, och lägger sitt svärd på vågskålen, så skall ingen vidare våga förneka eller motsätta sig den. IIistorien bevittnar detta. I England, ett land med den mäktigaste och inflytelserikaste aristokrati i Europa och med så många konservativa elementer, har den ena reformen efter den andra på fredlig väg kunnat genomdrifvas, blott derigenom, att folket bestämdt visat sig vilja dem. Män med namn, kände och älskade af folket, pläga, då någon vigtig fråga der skall afgöras, resa omkring i landet, organisera sällskaper, sammankalla solkmöten (meetings) och tillvägabringa petitioner; hafva deras sträfvanden funnit anklang hos solket, så blifva de också understödda af detta, och patrioter sammanskjuta summor, för att äfven med penningens mäktiga biträde verka för saken. Emot sädane imposanta opinionsyttringar hafva aldrig de föråldrade samhällsformernas försvarare kunnat hålla sig uppe. Parlamentet, ehuru genom sin sammansättning på intet vis representerande folkviljan, har måst lämpa sig efter denna, och tillochmed de bögärevördige biskoparne i Öfverhuset, de segaste bland alla, gifva med sig. Sådane exempel hafva vi från England. Det går visserligen sakta med reformerna i England, men dessa hafva icke heller någonstädes så mäktiga fiender att bekämpa. De liberale — de, som samlat sig kring den af det första allmänna reformmötet planterade