Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 september 1849, sida 2

IÅh hvarför det? Stugan är ju varm och god. Och så är det er egen. Ni behöfver icke betala hög hyra ni, som vi. Men det var allt synd att Hanna skulle flytta ifrån er, det medger jag. Hvar är hon nu?Hon är... borta, — stammade gubben; — långt borta. .. .? Men hon kommer väl någon gång igen? Nej. oo nCj ... aldrig! Ingeborg, — sade madam Eriksson — du plågar ju farbror med dina frågor. Åh nej, det gör mgenting — återtog gubben. — Mitt kära barn — fortfor han i det ban tryckte den unga flickan till sitt bröst — måtte himlen bevara dig från Hannas fel, ty hon har gjort mig mycken sorg.? Men hon kan väl ångra sig, hon kan väl bli god igen — sade Ingeborg suckande — Ni bör förlåta henne, farbror.v -Jag bar redan förlåtit henne. ... Ack ja, felet var icke så mycket hennes, som en annans. ... Jag har öppnat mina armar för henne, jag har sökt henne, men hon vill icke mera återvända. . . . Hon är ... förlorad!v Ingeborg teg, ty fastän hon hade en dunkel aning om förhållandet, förstod hon det dock icke helt och hållet. Men hon gret, då hon hörde att hennes fordna vänninna blifvit olycklig och förlorad.