nnnn— — —— Ingeborg titulerades han sedan flera år tillbaka endast för farbror Sven. v Den unga flickan skyndade sig att framsätta l en stol åt gästen. I -Hur mår ni, min Goda farbror? — frågade hon vänligt. I Tack kära barn — sade gubben i det han klappade henne på hufvudet — jag mår så väl, som en sjutto års man, hvilken har så många sorger och bekymmer, som jag, kan må. Det är bara ledsamt att jag skall vara så ensam i mitt mörker der bemma, ty Frang har så sällan tid att vara hos mig... och Hanna... ja. bon är borta, . . . hon.. .? Den gamle dolde ansigtet i händerna, som det tycktes, öfverväldigad af bittra tankar. Arme gubbe, mumlade madam Eriksson för sig sjelf; ja hans Hanna är borta och må Gud bevara min Ingeborg för hennes åde.e -Men ni arbetar väl, för att fördrifva tiden, farbror? sade Ingeborg. Ja — jag binder nät, som du vet, Det ar det enda jag kan göra, ty mina ögon äro så däliga. Men nät kan man binda i mörkret, om man blott vant sig dervid. -Ni har bott länge i samma stuga, farbror? — återtog Ingeborg. — Hur länge är det 2 Tjugotre år — sade gubben. — Men gifve Gud, att jag aldrig flyttat ditl