Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 september 1849, sida 2

—q —— — sett, lofvat grosshandlare Efraimsson sitt biträde i de svarta planer, som voro rigtade mot hennes fordna vänninnas och leksysters oskuld. Men icke drömmande om någon fara blommade ännu den unga Ingeborg allt skönare och skönare. Hennes lycka var att hon hade den ädlaste och ömmaste mor... en mor, som kände farorna och som uppbjöd allt för att aflägsna dem från sin älskling. Ingeborg gick aldrig ut, om icke i sällskap med sin mor eller med Frans, för hvars grundsatser och karakter modren hyste det största förtroende. Hon visste mer än väl, att då Ingeborg var i dennes sällskap skulle icke något ondt hända henne, skulle hon icke få tillfälle att höra detta honungssöta, men giftiga s icker, hvarmed förföraren tjusar sina offer, skulle icke denna blyga, rena varelse komma i beröring med de fallna, förderfvade qvinnor, af hvilka många göra allt, för att bringa sina oskuldsfulla systrar i samma fördömelse, som de sjelfva. På detta sätt aftägsnades allt, som kunde störa friden i den unga flickans själ ... och ehuru inkastad midt ibland det djupaste elände, omgifven på alla sidor af ett moraliskt förderfvadt slägte, af den råaste och mest föraktade pöbel, hade dock Ingeborgs hjerta hittills förblifvit så rent, så obefläckadt, att hon knappast anade tillvaron af det onda.