— .77722 BR Se Mi de högbördade eller företrädesvis såkallade lärde, så frukta vi, att det gamla ordspråket: äfår man syssla, nog får man förstånds, i våra dagar tål mycken afprutning. Att det man vanligast kallar lärdom, att stor gloskunskap och mindre sjelfständig minneskunskap, vare sig dogmatisk, exegetisk, tillochmed ensidigt och exklusift vetenskaplig — ej sällan kan vara förenad med mycken råhet i sinne och tänkesätt, d. ä. med mycken brist på äkta sedlig, religiös, harmonisk själsodling, är blott alltför uppenbart, äfvensom att denna sednare ingalunda får obetingadt tilläggas innehafvare af första klassens pastorater eller af majorsgraden; och att hvad man i vidsträcktaste mening kallar praktiskt, politiskt förstånd, ganska ofta mindre är beroende af lärdom och studier, än af den sjelfständiga tankeförmågans oförvillade, fördomsfria, af sanningsoch rättskänsla och oskrymtad menniskokärlek ledda, fria användande. Och än en gång: exempel af ståndaktig rättskaffenhet och dygd äro för borgerliga samhällets sanna väl af långt större vigt, än ord, ord, ord, än alla vältaliga fraser, för fosterlandets sanna väl och ära ointeresserad boklärdom, och det mest älskvärda och mångslipade sätt att vara i societeten. En Svensk man för sig, omutlig, kärnfast, sjelfständig i ord och handling, med sundt förstånd, med hufvud och hjerta på rätta stället, se der en svensk national-representant par ezxellence! I fråga åter om rikedom, förmögenhet, egendom, såsom grund för en större rätt och förmåga att representera, d. ä. en högre grad af menniskooch medborgsmannavärde, så våga vi, kanske alltför optimistiskt, hoppas på en tid, då man knappt skall kunna förstå, huru lagstiftare varit nog materielt sinnade, och haft jernpanna nog, att envist försvara penningen, ett blott yttre, menniskan som sådan icke vidhängande, som i dag kan vara, i morgon försvinna, utan att menniskan derigenom i sjelfva verket blir en annan, såsom värdemätare för allt det högsta i menskligheten, som värdemätare för jordlifvets, det borgerliga samhällets, intelligensens, den odödliga menniskosjälens högsta interessen. Minst kan väl presten i våra dagar misskänna sanningen af Guds ord, att det är svårt för den rike att ingå i himmelriket, och likväl är det dit han bör anse hela samhällsväsendet, representationen och lagstiftningen ytterst syfta. Historia, förnuft och erfarenhet vittna omisskänneligt, att stor rikedom i kraft af sin natur lika litet är i stånd att ingifva en högre grad af fosterlandskärlek, som en högre grad af sedliga och religiösa tänkesätt. Det var icke 1000 tiggare, det var 1000:de rika, förmögna och högbördade, som så många gånger sålt och förrådt sitt svenska fosterland. Det är galenskap och vanvett, det är misskännande af menniskonaturen, att i rikedom — denna olja på begärens och passionernas eld, — se en borgen för ädla, fosterländska tänkesätt, för sann sjelfständighet i karaktären, för benägenhet till stora uppoffringar i fosterlandets interesse, Det kan ej vara någon obekant, att de stenrika ofta ha ett stenbjerta, att en ytterlig råhet och känslolöshet ej så sällan genomskimrar guldets glans; — äfvensom att, i motsatt fall, den rike lika litet sällan är sin omgifnings, sin familjs, sin betjenings, sina smickrares slaf. Nej, blind och tanklös och utan erfarenhet är den, som, oaktadt våra dagars i så många lärorika fall öppnade ögon, söker menniskooch medborgsmannavärdet, söker en borgen för heder och ära och dygd — i kassakistan! Och hvad slutligen angår en såkallad förmögenh.tscensus för valrätt, — hvem minnes icke den store Franklins yttrande om honom, som, egande valrätt genom sin åsnas värde, förlorade denna åsna på andra sidan bron, och sålunda ankom till folkförsamlingen utan valrätt, och sålunda, utan åsna, var oduglig till lagstiftare! Hvad angår deras valrätt, som äro i andras tjenst och bröd och således icke hvad man kallar sui juris, hvartill man ätven kan räkna dem, som äfven i fredstid äro underkastade den blinda lydnaden, så tilltror jag mig icke att afgöra, huruvida tiden är kommen, att, utan våda för samhället, göra deras i den kristliga samhällsläran eller statsrätten grundade rätt i hela dess vidd gällande. Visst är åtminstone, att denna rätt till sin princip för en framtid af lagstiftning och grundlag bör fullt erkännas, och dess verkliggörande, äfven genom en mera ändamålsenlig folkuppfostran, af lagstiftningen beredas. Och förgäfves skall man väl längre neka den lyckligtvis i våra dagar alltmer uppenbara, kristligt sedliga förnuftssanning, att der Skaparen i sin vishet tydligen nedlagt omisskänneliga och öfverträffande anlag för ett visst slags bildning, vetande, konst eller yrke, der böra de också företrädesvis utvecklas, att fritt få framstå; och det är blott genom denna fria utveckling af samhällsindividernes särskilta hufvudanlag, utan