Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 september 1849, sida 2

På länge blef hon honom icke varse, emedan han höll sig på temligen långt afstånd. Ändtligen hade han dock upphunnit henne och lade sakta handen på hennes axel. Hanna vände sig hastigt om, intagen af förskräckelse. Men då hon såg, att det icke var, bvad hon I fruktat, en polisbetjent, återvann hon snart sitt lugn. Hvad vill herrn? sade hon temligen snäsigt. Jag tycker du går så ensam, — sad-Alexis e att du allt för väl kan behöfva sällskap. Låt mig derföre få följa med dig hem.Sällan, — sade IIanna, som numera tyckte sig vara rik nog, att icke behöfva mottaga visiter; — kommer aldrig i fråga. ... Jag är icke på det viset, jag. ... Tror herrn, att jag tar emot herrar midt i natten?Jag begär icke att slippa in till dig, mitt barn, — återtog Alexis — men du bör icke försmå mitt sällskap, ty det kunde komma någon annan, som vore mindre höflig än jag... du förstår. Nå ja — sade Hanna, i det hon kände efter, om hon hade sina pengar i behåll — om herrn vill vara så beskedlig, så har jag ingenting deremot. ... Jag har i alla fall icke så långt hem nu just.