Jag kunde väl tro det — ropade den unga flickan, med ett gapskratt! — Nå, jag får väl bjelpa er då.., När man en gång har sålt sin själ åt fan, så är det icke värdt att vidare draga sig undan.... Hvem är det nu fråga om? Det är en liten vacker unge, som du säkerligen känner förut... Hon heter Ingeborg Eriksson och bor någorstädes i Masthugget! ... Ha! — utbrast Hanna häftigt — min och min brors barndomsvän, den lilla vackra Ingeborg! Och henne skulle jag locka i edra klor... Aldrig! .. Drick Hanna, — återtog grosshandlaren, i det han fyllde hennes glas. Nej — jag har druckit nog... Jaså... ni falkar efter Ingeborg Eriksson, herr patron! Nej, tack vackert... Min bror skulle aldrig förlåta mig, om jag hjelpte till att förföra henne. Men det behöfver han ju aldrig veta — sade grosshandlaren, i det han, liksom af en händelse, framtog en sedelpacka och började räkna på bordet. Min Gud... se hvad pengar! — utbrast Hanna. — Ack, den som bara hade hälften ... Det kan du få, mitt barn, det kan du få — svarade grosshandlaren. — Du kan till och med få allt sammans, hälften nu och hälften då du för Ingeborg Eriksson till mig.