Vet ni hvad som blifvit utaf de föregående femton? frågade Jacob. Hur tusan skulle jag veta det?Men jag vet det — fortfor Jacob, som stundom kände ett nöje, ja, ett verkligt behof att plåga sin husbonde — jag vet hvart de tagit vägen och jag skall för ro skull berätta er det.Bah — hvartill skall det tjena, Jacob?Bara för ro skull. Ser ni, det har fallit mig in att taga reda på allt detta och här har jag en liten bok, som jag brukar skrifva upp deras namn och öden, hvilka fallit i edra garn. Roar det er att höra, patron?Vid dessa ord framtog betjenten ur fickan en temligen diger volum, med svarta permar samt inuti nästan fullskrifven med rödt bläck. xDu är tokig, — återtog grosshandlaren, lindrigt bleknande — jag vill ej höra något ur den der boken.åÅh jo — ni måste höra lite grand:, — sade Jacob, som väl visste, att husbonden nödgades foga sig efter hans vilja. Ser ni, — fortfor betjenten, då grosshandlaren ingenting svarade — denna bok börjar med år 1823, då jag, som ni torde minnas, trädde i er tjenst. Det första namn, som här finnes antecknadt, är: Hilda Arvidson. Grosshandlaren darrade.