Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 augusti 1849, sida 2

Märkte ni hvem det var, Armida?i O min Gud, — det var ju min son.Er stjufson, ja — sade Alexis. — Tänk om han hade ryckt slöjan från ert ansigte.min Gud! jag tror att jag dött på stället I af förskräckelse. Låt oss nu gå, Armida — återtog den unge mannen; — om vi dröja längre kunde vi blifva utsatta för flera äfventyr. Armida uppsteg från bänken hvarest hon nedsjunkit, och fattade sin följeslagares arm. Utan att blifva uppehållna anlände de lyckligt till det hus i staden, som beboddes af den unga frun och hennes man, den stenrike grosshandlaren Efraimsson. Detta hus sträckte sig mellan tvenne gator och hade ingången från båda sidor. Den unga frun bebodde en våning, som icke stod i någon gemenskap med grosshandlarens rum, hvilka voro belägna på motsatta sidan, hvarest han äfven haI de sitt kontor. Armida kunde således utan fruktan draga på klocksträngen, för att väcka sin förtrogna kammarjungfru, som skyndade sig att öppna för sin herrskarinna. -Är min man hemma, Louise? hviskade hon, då flickan öppnade förstugudörren. Jag skulle icke tro det — svarade denna lika sakta. — Frun vet ju dessutom, att gross