Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 augusti 1849, sida 2

ga sin milda balsam öfver såren ... och må vi icke klaga, icke knota ... kom ihåg, jag är en annans maka.En annans, ja — sade den unge mannen bittert, — en annans, som du aldrig älskat, Armida, som ej förstår ditt hjerta och som bemöter dig med likgiltighet och köld. ... Ett maktspråk har tvingat dig att blifva hans maka inför verlden ... men du är det icke inför himlen. ... Ack nej... du är min Armida ... min själs idol, min afgud, min älskade.... Alexis! . . . Hvad kan din make vara för dig, Armida?... Denne hårde, kalle egoist, denne penningekistans man, som icke kan älska något annat än sig sjelf. ... O nej — jag har äldre, jag har heligare rättigheter. ... Vi... vi hafva älskat hvarandra från barndomens fridfulla tid, från ungdomens första vårdagar.... Och man har ryckt dig ifrån mitt hjerta, för att med gyllene bojor fastkedja dig vid en varelse, som du måste förakta... en snart grånad slaf af sinnligheten och nöjet.... O min Gud! det är förfärligt!Alexis — sade den unga qvinnan, i det bon med ädel värdighet reste sig upp, — du vill då bryta det löfte, du gifvit mig, att aldrig tala mer om det, som redan är förbi... förbi för evigt? ... Du vill då tvinga mig, att afsäga mig ditt sällskap, att äfven försaka denna tröst...