Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 augusti 1849, sida 1

Ingeborg, försjunken i tysta drömmerier, hade icke hört hvad som blifvit yttradt i bersån, och om hon också hört det, så förstod hon det icke. Efter några ögonblick kom en ung, elegant klädd man och gick förbi den plats, der Frans satt med sin följeslagerska. Han kastade en blick på den sednare och studsade. Dock fortsatte han sin gång och sedan han sett sig tillbaka ett par gånger försvann han i folkhvimlet kring karusellen. Några minuter sednare sväfvade en ung, vacker flicka med lätta och dansande steg förbi. Hon syntes glad och upprymd, ty hon smålog för sig sjelf och hennes öga tindrade. Då hon hunnit midt för den plats, der Frans satt, störtade den unge mannen upp och grep henne i armen. Min flicka — sade han sakta, så att Ingeborg icke skulle höra det — min pligt bjuder mig att varna dig för en stor fara. . .Jag känner dig icke, men jag känner den herre, med hvilken du talte nyss der inne i bersån. ... Gå icke till honom i morgon. Så, — han behagar att lyssna, — sade flickan otåligt. — Hvad har han med mig att göra? Släpp mig och låt mig gå. Nej, nej . .. jag besvär dig... gå icke dit — återtog Frans bevekande. — Tro mig ...du