Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 augusti 1849, sida 2

Nina herrar och damer — yttrade nu grefve Silfverstjerna i det han höjde sitt glas — jag ber er förena er med mig i en välgångsskål för min älskade dotter och hennes make. ... Mätte deras lefnad blifva rik på sällhet och måtte de med inbördes kärlek huldt ledsaga och stödja hvarandra, ... Lefve brudparet! Under klingande fanfarer tömdes skålen och brusande dansmusik efterföljde den. — Grefve Yxenhjelm öppnade balen vid sin sköna bruds hand. Denne slutade och medan alla gästerna trängdes om hvarandra i salongerna, märkte man icke att bruden var försvunnen. Svanhilda stod i taflegalleriet och blickade genom glasdörrarne utåt parken. . .. Mellan träden framskymtade Theodors höga gestalt. Den unga flickan öppnade dörrarne och insläppte honom. Det är gjordt? sade Theodor dystert. Ja — sade den unga flihkan — du ser mig i min brudskrud Theodor. Ofret är smyckadt.... Men bort med dessa kärlekens sinnebilder ... de voro icke för mig. Hon slet myrtenkransen ur sina lockar och kastade den med förakt framåt golfvet. Dödens rosor höfvas dig bättre min bleka brud — sade målaren i det han upptog den hvita törnroskransen och tryckte den på hennes panna. — Nu är du min! Han tryckte en kyss på hennes läppar. Hvad som skall ske måste ske snart, Theodor — sade Svanhilda. — Man skall sakna och söka mig. ... Jag är beredd.