öfra våningen, hvarest för närvarande rustades i ordning till bröllopsgästernas emottagande. Svanhilda behöfde sålunda icke frukta, att blifva öfverraskad i galleriet. Såväl hennes far som grefven och grefvinnan Yxenhjelm befunno sig i öfvervåniningen, för att efterse tillredelserna. Bullret af stolar och öfriga möbler som slyttades fram och tillbaka, nådde hennes öron.... Hon smålog sorgligt. . Nåväl — sade hon — jag vill också rusta till mitt bröllop. ... Det skall icke behöfvas så stora tillredelser, som deruppe. Svanhilda lade kransen, som hon bundit, på ett fat fylldt af vatten, hvilket hon ställde i fenstret. Derpå framflyttade hon stafletten, hvarpå Theodors misslyckade tafla ännu stod qvar, och stående framför densamma, försjönk hon för en stund i djupa tankar. Mitt fordna jag — sade hon sakta för sig sjelf -— farväl för evigt! Derpå ordnade hon penslar och färger på ett litet bord, som stod vid stafletten. Theodor måste finna allt i ordning, då han kommer — sade hon sakta. — Nu till de andra!v Den unga flickan försvann tyst genom glasdörrarne. Ceremonien var förbi. De talrika gästerna trängdes kring brudparet, för att gratulera. ... På mångas ansigte röjdes ett medömksamt löje, vid åsynen af den förnäme brudgummen, som tyst och synbarligen besvärad stod vid den bleka, men sköna brudens sida. ... Andra ömsinta menniskor be