Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 augusti 1849, sida 2

mi— — Du har rätt — sade Emanuel — jag tänkte icke derpå. Och för öfrigt — fortsatte den unge målaren — skulle han ju helt och hållet undgå all näpst för sitt onda uppsåt, då vi nu åtminstone, om vi gripa honom på bar gerning, kunna döma honom till evig landsflykt. . . . Och slutligen riskera vi alldeles ingenting med att afbida verkställandet af planen, . .. ty som de båda smugglarne troligen äro obeväpnade, så skola vi utan svårighet öfvermanna dem. De tre vännerna hade under detta samtal stigit uppför klipporna, ofvanför hvilka Baldersholms park utsträckte sig. ... Utan att märka någon lefvande varelse fördjupade de sig bland träden och närmade sig på endast några få alnars afstånd grottan, hvarest Svanhilda brukade vid sin harpa tillbringa en stund hvarje afton. Till denna grotta ledde på motsatta sidan en gångstig, som från byggningen slingrade sig fram mellan träden. På denna väg skulle således Svanhilda komma. På den sidan åter, der de tre vännerna befanno sig, var ett tjockt busksnår, i hvilket de utan fara att blifva upptäckta kunde gömma sig. (Forts.) BD— wF