Theodor omtalade hvad han bört, och redogjorde för planen, som den halftyske löjtnanten uppgjort mot Svanhilda. De båda vännerna afhörde honom med spänd uppmärksamhet. Då han slutat utropade Clas: Vi måste rädda henne, kosta hvad det vill. Hur många voro skurkarne, sade du?Två, utom löjtnanten sjelf.Tre emot tre således . . . det tycker jag om — ropade Clas lifligt: — Jag vill bli en nors, om vi icke gifva dem ryggen full af stryk och befria den sköna.Emanuel sade ingenting. . . . Hans onaturliga trankilitet kunde icke rubbas af någonting. Nå Emanuel — frågade Theodor — är du beredd att följa med på den farliga expeditionen 2Ja — hvarför icke. . .. Måhända kunde någon af de der herrarne förpassa mig till evigheten . . . kanske lurendreja mig in i himmelriket... och då vore jag honom sannerligen tack skyldig. . .. Jag är ledsen vid lifvet. Hvarför går du då icke och hänger dig? — sade Clas. — Det tycker jag du borde göra.Jag har verkligen funderat derpå, men det har gått mig som Marcolphus. . .. Jag har aldrig funnit något träd, som jag ansåg förtjena denna ära.